Beth och hennes syskon hade lovat varandra att ha tålamod med sin åldrade pappa när de besöker honom innan flytten till vårdboendet, men hans ändlösa osammanhängande ström av ord, hans förvirring, det ostädade hemmet, trädgårdens förfall och den ännu tomma resväskan är hjärtslitande. Men det finns ingen återvändo, han måste flytta. Hans demens har blivit allt värre och hälsan allt sämre. Minnena av deras kärleksfulle, trygge och älskade far känns väldigt avlägsna. Pappan som alltid funnits där för dem sedan mamman Graces död många år tidigare. Beth har knappt några minnen av henne. Det enda hon vet är Grace dog i en tragisk bilolycka när hon och syskonen var små.
Det är dags att rensa ut barndomshemmet och gå igenom pappans ägodelar. Beth erbjuder sig att göra det, som föräldraledig är hon den som har mest tid av sina tre äldre syskon.
Det är när Beth ska börja röja på vinden hon upptäcker något märkligt. Dörren är försett med ett nytt lås. Varför har pappan satt dit det? Det är förbryllande.
När hon väl kommer in möts hon av ett totalt kaos, högar av papper, fullproppade kartonger, kasserade klädesplagg. Det luktar unket, som ett soprum. Mitt i allt finns pappans målningar, detta var en gång en fin ateljé. Det är skrämmande. Men det är när Beth börjar gå igenom röran hon gör ett oroväckande och märkligt fynd. Ett löst blad som verkar hämtat ur en dagbok eller ett brev. Texten är skriven med vacker, snirklig stil, det är daterat 1958. Det var mamman Grace som skrivit detta, och orden skrämmer. Vem var Grace? Hur var hennes liv? Det de efterlämnade anteckningarna visar är en helt annan bild av henne än den Beth känt till och hon bestämmer sig för att leta vidare på vinden efter fler anteckningar. Hon gör fler fynd i en gammal träkista.
Dog Grace verkligen i den där bilolyckan eller vad hände egentligen? Beth måste ta reda på sanningen hur plågsamt det än är …