Mamsingen äter alltid girigt, som om allt ska tas ifrån henne. Isabel tänker att det är så det är för oss alla. In med stortuggan innan livet är slut!

De äter middag på en restaurang i Stockholm, men huvudrätten har inte ens hunnit komma innan mamsingen berättar att hon funderar på att flytta igen. Hon har ett sätt att säga det på: ”Jag sticker nu!”, som är fascinerande perfekt för vad det beskriver. Ordet ”sticker” svider till, och sen står man där med odugligkänslan.

Första gången mamsingen stack var Isabel nio år. Efter det brukade hon gråta sig till sömns med ett kvarglömt nattlinne mot sin snoriga näsa. En gång i månaden tog hon bussen till mamsingen. Det tog mer än tre timmar i motorvägsmörker. När hon kom fram till busstationen i Umeå fick hon alltid stå sist kvar och vänta med sin väska. När mamsingen till slut svängde in med sin Saab var Isabel förbi kylan, rädslan och hungern.

Men mamsingen har alltid varit hungrig på livet – och det är en utmärkt inställning. Tills en stortugga en kväll på restaurangen i Stockholm hamnar i fel strupe. Isabel faller hjälplöst på knä medan servitrisen gör hjärt- lungräddning och någon ringer ambulans.

Snart är mamsingen nedbäddad i en sjukhussäng på intensiven, och Isabel sitter på en hård stol bredvid. Hennes mamma ska kanske dö. Hon kan lika gärna passa på och prata. Berätta om älskaren. Han som också jobbar på stadshuset, där Isabel delar receptionsdisken med storbystade Bitte. Han som är gift och velig och inte alls hennes. Ska hon lämna man, hus och barn för att följa sitt hjärta?