”Det är om hösten som museet på Lejonslätten på Djurgården är som vackrast. Då när växtligheten som klänger längs fasaden skiftar från grönt till eldflammors palett. Allra bäst gör sig Nordiska från norrsidan, trots att hon ser mindre ut än vad hon är därifrån. Ja, hon är en hon. Jag tror ingen som verkligen känner huset skulle säga emot mig. Från norrsidan går hon hursomhelst att ta in, omfamna med blicken. De rödgula löven som draperar fasaden klär henne verkligen. Det är ett hus som barn tror att det spökar i. Vuxna också för den delen. Det är ett hus för lek och allvar, liv och död. Det är Nordiska museet.”

Sensommaren 2023 kommer tjugonioåriga Boel Bergström till Nordiska museet. Hon har precis skrivit klart sin avhandling i etnologi och ska fältarbeta på museet, där en ny värld kommer att öppna sig för henne. Men det är inte bara den enorma byggnaden med sin mytomspunna historia och alla spännande skrymslen och vrår som fascinerar. Boel är där för att studera människorna som arbetar på museet – de som väljer ut vilka delar av svenska folkets historia som ska lyftas fram i rampljuset och de som rör sig på det blanka golvet bland besökarna. Och där finns också Snus-Bengt, som slutade på museet för tio år sedan men fortsätter att dyka upp varje dag.

Men tajmingen är inte den bästa och hennes ankomst väcker blandade känslor. Om bara några månader ska museet slå upp portarna till den stora jubileumsutställningen som är långt ifrån färdig. Alla har idéer men de har svårt att enas om en röd tråd och vad som ska lyftas fram i utställningen.

En av de som Boel lär känna först är Oskar, och han som brukar kunna oroa sig för allt möjligt känner sig ändå märkligt lugn trots att så mycket står på spel. Han vill verkligen att de ska få allt att funka, men samtidigt känner han nästan en uppspelt förväntan när han tänker på hur många sätt det här kan gå överstyr … En varm berättelse om tillhörighet och livets villovägar!