Magnus vaknar vid fem av ljudet från dammarna som forsar. Han sätter sig på pallen vid vedpannan och tar några klabbar från korgen. Lägger in dem noggrant och ställer sig vid diskbänken. Trycker ut två ibuprofen i handen.

Verkstadsbyxorna hänger i badrummet, Magnus drar på dem och t-shirten med JB-loggan på bröstet, för in fötterna i stålhättorna och tar med vedkorgarna ut. Återvänder med dem halvfulla in. Det tar tid. Han måste påminna sig om det. Att det inte är bråttom. För gör han saker lika snabbt som han alltid gjort kan han bli sängliggande igen.

I verkstaden sitter tjugo mannar vid svetsbåsen med hjälmarna nedfällda. Magnus stirrar in i sin ljuslåga. För en stund finns bara metallen som rinner i fogarna innan den stelnar. Men så kommer darrningen. Han lägger ifrån sig hjälmen och går mot spiraltrappan. Vänster ben går bra. Det är det högra som inte lyder. Med handen pressar han ifrån så han kan fortsätta upp och in till Berggren. ”Jag har en läkartid.” säger han och preciserar tiden, som ifrågasätts. Inte behöver han väl åka redan nu? Men Magnus står på sig. Han behöver tid för parkeringen.

Genom åren har de fallit ifrån, männen på verkstan. En efter en åker de in på sjukan för lungorna, ryggen eller knäna. Till och med de som varit starka som oxar, de som lärde Magnus att svetsa. Och efter läkarbesöket är också Magnus sjukskriven. Gubbarna säger att det är viktigt med rutiner, som att ses på Roma, ta en kaffe eller en pizza, snacka lite.

När värken far genom kroppen, Försäkringskassan bråkar, dottern lever sitt eget liv långt borta, väntetiden för operation känns lika lång som den strömmande forsen utanför huset och det lilla hoppet om en ny kvinnas kärlek är svårt att tända …  Ja då är det tur att Kenneth finns där. Barndomsvännen som kan hålla Magnus under armarna när det känns som att han faller.