Sommaren 1534. Hedvig Svensdotter och flickan har vandrat i dagar. Deras kläder är smutsiga och trasiga men nu börjar de närma sig sitt mål. Hedvig är rastlös och vill skynda på stegen, men flickan som hon kallar Engla är trött. Då och då tar Hedvig fram något litet att äta – några nyplockade smultron från vägrenen eller en bit ost och bröd som de delar på medan hon berättar ännu en gång varför de är på väg till Ransta, en stor fin gård där hennes bror och hans familj bor. Gården var även hennes hem när hon var yngre, innan hon blev tvungen att lämna allt. Innan hon träffade Englas far och de tillbringade en enda kärleksnatt tillsammans.

Allt hon berättar låter som en saga för Ingrid som vuxit upp som föräldralös i ett nunnekloster. När Hedvig dök upp för några dagar sedan för att ta med henne hem, var det som att Ingrids högsta önskan slagit in.

Väl framme på gården tas Ingrid emot med öppna armar av morbror Jörn och hans fru Görel. Där finns en värme som Ingrid aldrig upplevt tidigare och allt man kan tänkas behöva för att leva ett lyckligt liv. Men Hedvig har andra planer. Hon pratar ofta om att Englas far är Gustav Eriksson Vasa och när hans första hustru dör tar Hedvig flickan till Stockholm för att kungen ska ta sig an sitt oäkta barn. Det är många detaljer som inte verkar gå ihop kring flickans ursprung, men kungen förbarmar sig över Ingrid och det slutar med att hon får tjänst som barnpiga åt sonen Erik. Genom Ingrid får vi följa livet vid hovet, och hon blir själv så småningom en välbärgad borgarkvinna då hon gifter sig med Claus Pärlstickare.

Ingrid bär släktens bärnstensprydda silverring som går i arv från mor till dotter. Men Ingrid känner inte av den kraft Hedvig påstod att ringen ägde, och hon börjar tvivla på sin rätt till den. Kanske är inte Ingrid Hedvigs dotter – och var finns då kvinnan som borde bära ringen?