Bea tittar på blomsterkransen som omringar urnan. Vita narcisser, blå pärlhyacint och kanske lite oväntat – gul raps. Men Klas har berättat för henne att hans mors sista ord var: ”Retligt att inte hinna se rapsen en sista gång.” Nu blommar det gula fält över hela ön och det är klart att Marit ska ha raps vid sin urna.

Bea kastar en blick på sin vän. Han är tio år yngre än hon och skvallret går om dem på ön. Ibland skämtar Klas om att det är synd att han gillar män, annars hade han fått tyst på pratmakarna en gång för alla och gift sig med Bea. Det får henne att skratta högt.

Hon är tacksam för det. Att få skratta igen. Om det inte vore för Klas, och virvelvinden Lucy som äger öns café, hade Bea nog fortfarande suttit kvar vid sitt köksbord och stirrat apatisk på vaxdukens blommor. Klas och hans lilla hund var de som lockade ut henne i livet igen, när världen förlorade all glädje och färg efter skilsmässan.

Och nu är det Beas tur att vara den starka. Redan nästa dag knackar hon på Marits tomma hus för att hjälpa Klas att städa ur dödsboet. Helt ovetandes om att de snart kommer hitta ett helt livs dolda hemligheter …

Långt därifrån, i Göteborg, sitter en ensamstående mamma och smuttar på ett glas vin vid köksbordet. Hennes sjuårige son har just somnat och det hör inte till vanligheterna att hon dricker ensam. Men den här dagen har varit speciell. Första var hon tvungen att ljuga för sin son och säga att hon inte vet vem hans pappa är. Sen dök ett märkligt brev upp med en inbjudan till Ven. Hon har ringt juristen som stod angiven, men fick bara veta att givaren vill vara anonym och att sommarvistelsen på ön är en del av ett testamente.

Samtidigt får också en nyskild man och en kvinnlig konstnär samma brev. När de anländer till ön sätts en händelsekedja i gång som kommer förändra livet för flera olika personer. Det blir en dramatisk sommar på Ven!