Chanton, Frankrike, september 1943.
”Merde!” Hon spärrar upp ögonen av förvåning där hon landat på kullerstenarna. ”Scheisse!” Svordomen far ur honom i samma stund. Caroline Lavoisier och Markus Ritter har krockat med våldsam kraft och landat intill varandra i gränden där han kom cyklande och hon smög till fots i mörkret, trots utegångsförbudet. Men bara någon sekund senare springer Caroline haltande därifrån.

Markus följer genast efter henne, även om han har svårt att springa snabbt efter skadan han fått som stridande i öknen så klarar han detta och är snart i kapp eftersom hon tappat sin ena sko. Men i stället för att fortsätta fly vänder hon sig plötsligt mot honom och går till attack. De hamnar än en gång på marken.

”Släpp mig.”, säger hon alldeles för högt. ”Snälla, prata tystare”, väser han på franska nästan utan brytning. Och till Carolines förvåning fortsätter han viska ”Vakten på torget kan höra oss.”

Det är där och då allt börjar förändras för en ung fransk motståndskvinna och en lika ung kapten inom de tyska ockupationsstyrkorna.

När Markus morgonen därpå får veta att ett fordonsmagasin sprängts i luften, troligen av motståndsrörelsen, inser han förstås att kvinnan, iklädd byxor, kappa och praktiska skor, som han låtit komma undan kvällen innan, var inblandad i dådet. Men när han, tillsammans med de andra soldaterna kallas samman och får reda på hur de ska få tag i de skyldiga och hur hämnden ska gå till, vill han inte göra annat än att förhala sökandet.

Markus är innerligt trött på det besinningslösa dödandet. Han har aldrig kunnat glömma att hans fästmö fördes bort i krigets början på grund av sin judiska bakgrund. Och han förstår inte sin svenska mors fascination för nazismen. Men förmår och vågar han göra någonting för att stoppa våldet i hans omedelbara närhet? När sökandet efter de skyldiga på nytt leder honom till den vackra unga motståndskvinnan Caroline inleds en lika dramatisk motståndskamp som livsfarlig kärlekshistoria …