Löpa varg

Det är fortfarande mörkt och bitande kallt. Ulf Norrstig dricker kaffe utan att lyfta blicken från myren och skogskanten. Han sitter i den utkylda gamla husvagn där han numera brukar hålla till på sina pass i skogen. När han var yngre frös han i gömslen med bara granris under aschlet. Det fanns inga dunjackor då.

Det är nyårsaftons morgon, och egentligen ska han vara hemma och hjälpa sin fru Inga att förbereda. Han fyller ju sjuttio på nyårsdagen. Det är samma dag som jaktlicensen på varg börjar. Ulf är visserligen jaktledare för traktens jaktlag men han har sagt ifrån om licensjakten. Det förstår folk. Det ska ju bli uppvaktningar. De ska komma i omgångar. Familjen, byborna, jaktlaget.

Men nu, dagen innan, har han stigit upp fem och gjort i ordning matsäcken, kikaren och bössan och tagit med sig hunden, Zenta. Den gamla tiken kryper ihop tätt intill husse.

Det tar ett tag att få upp värmen med husvagnens väsande värmesystem så Ulf bestämmer sig för att ta skidorna och ge sig ut för att titta efter spår. Zenta får ligga kvar i vagnen på ett gammalt fårskinn med en pläd över sig.

Skidorna glider tyst genom nattens nysnö. Och plötsligt ser han dem – spåren. Och kort därpå vargen. Han kommer fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret går. Han ställer sig i myrkanten och ser uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vänder på huvudet så att Ulf ser profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som står rakt upp.

Inom sig ger den pensionerade jägmästaren vargen ett namn: Högben …