Paris, 1925. Vinternatten är iskall men Blanche fortsätter sin vandring längs Paris gator. Hon har vigt sitt liv åt att hjälpa stadens fattiga och kan inte tänka sig att gå hem till sin säng när det finns varm soppa kvar att dela ut.

Så hör hon spädbarnsgråt inifrån mörkret i en nödbarack. På en madrass på marken ligger en liten kropp som darrar av köld. Den unga mamman sitter bredvid och hostar. Hon berättar att hon sovit utomhus sedan barnet kom. Sjukhuset och kvinnohärbärget är fullt och hon har ingenstans att ta vägen. Blanche tömmer sina fickor på mynt och sedlar och ger den unga mamman. Det räcker till några nätters uppvärmt husrum, men vad händer sen …

När Blanche stapplar in i lägenheten på morgonen vet hon att det är lönlöst att försöka sova. Istället värmer hon sig med en kopp kaffe och läser morgontidningen. Plötsligt får hon syn på några ord som fångar henne. En stor byggnad står tom mitt i Paris. Insikten landar med full kraft. På något vis måste hon köpa den där byggnaden och ge plats åt stadens hemlösa kvinnor.

Paris, idag. Solène har satsat allt på sin advokatkarriär, men när en av hennes klienter begår självmord kastas hon ner i en djup depression. För att hitta fotfästet engagerar hon sig som volontär på Kvinnopalatset, ett boende för utsatta kvinnor. Men ingen verkar vilja ha hennes hjälp, istället möts hon av misstänksamhet.

Det krävs en stor portion envishet, ett brev till drottning Elizabeth av England och en zumbakurs innan Solène släpps in i gemenskapen. För varje dag som går blir hon allt mer fascinerad och ödmjuk inför kvinnornas berättelser och erfarenheter. Och hennes eget liv förändras …