Är de fullkomligt döva och blinda? Polisassistenten har kört länge med blinkande sirener bakom minibussen innan den stannar. När hon går ur polisbilen och tittar in på den brokiga samling som stirrar tillbaka på henne, inser hon att det är möjligt att de faktiskt är det. Åtminstone hälften av passagerarna ser ut att vara över sjuttio år, och ett par av dem, besynnerligt nog, under fem.

”Jag körde väl inte för fort?” Kvinnan bakom ratten är på vippen att börja gråta. ”Nej, om något körde du farligt långsamt. Men det är inte därför jag är här. Jag har fått i uppdrag att stoppa det här fordonet eftersom en av passagerarna är eftersökt av Metropolitanpolisen.”

Tre månader tidigare. Daphne ställer den nyinköpta whiteboarden invid sängen. Den ska vara det första hon ser när hon vaknar och den ska hjälpa henne att fokusera på förändring. Hon fyller ju faktiskt sjuttio! Sagt och gjort. Hon börjar skriva en lista: Skaffa vänner, Visa mer tillit (Sluta skälla och blänga på folk) (om jag inte blir riktigt provocerad), Volontärarbete? Skaffa en hobby? Gå med i en klubb? Använda internet?
Den sista punkten får henne att slå upp laptopen och skriva skaffa vänner i sökrutan. När hon scrollar ner fastnar blicken på orden ÄR DU ÖVER SJUTTIO? VILL DU SKAFFA NYA VÄNNER? GÅ MED I PENSIONÄRSKLUBBEN I MANDELS MEDBORGARHUS, RING ELLER SKRIV TILL LYDIA.

Snart har både den egensinniga (ibland argsinta) Daphne och den ängsliga Lydia, nyanställd på kommunen, fått nya bekantskaper bland pensionärerna och på förskolan i samma hus. En kleptoman, en garn-terrorist, en tonårspappa, en paparazzi-fotograf, en hund … Men plötsligt tänker kommunstyrelsen sälja medborgarhuset. Då bestämmer sig vännerna för en räddningsaktion. Och planen skulle nog kunna fungera – så länge inte polisen hinner i kapp dem …