Då: ”Älskar älskar min lilla Meer-me som en galning”, säger pappa och lyfter upp Miriam i luften. Det måste vara ett särskilt tillfälle för pappa brukar inte komma hem mitt på dagen. Barnvakten börjar stammande säga att Miriams mamma betalar henne, men pappa säger åt flickan att gå. Nu är det bara pappa och Miriam. Han sätter sig på huk för att komma ner till en femårings nivå, och skrattar till på ett sätt som signalerar att det inte är roligt. ”Har Mamma en särskild vän som brukar komma och hälsa på när Pappa är borta?”, frågar han. Miriam suger på fingrarna, och ser ner i marken. Hon är fortfarande blyg för sin pappa. Han har bara funnits ett år i hennes liv, innan dess var han borta i armén och slogs för att skydda henne och andra barn från allt ont. Miriam tvekar. Hon vet inte vad som är rätt svar, för mamma har många vänner. Men Miriam vill så gärna göra pappa nöjd. Innan hans leende försvinner helt och hållet mumlar hon ”Mm-hm”. Nickar ja med huvudet.

Nu: Hon drömmer den drömmen igen. På sin bröllopsnatt. Drömmen hon hade varje natt under uppväxten. Efter att hennes föräldrar försvunnit. När hon kördes runt till olika släktingar med sina saker nedstuvade i något som kallades för nattväska. Skeletten. På den gräsbevuxna platsen. Hon darrar så att tänderna klapprar som kastanjetter. Pressar ner huvudet i kudden. Ibland på de nya ställena kissade hon i sängen för att hon var så rädd. Men nu, varför drömmer hon den drömmen nu? Nu när hon är som lyckligast, nygift med en man som älskar henne. Hon har till och med bytt namn sedan hon flyttade till staden. Varför vaknar hon då badande i svett? Vad eller vem är det som tvingar henne att springa längs den övervuxna stigen i drömmen? Som tvingar henne att stappla fram genom det höga gräset. Tvingar henne att se …