På vägen mellan Jokkmokk och Kåbdalis, i skuggan av den största sorgen man kan bära, börjar en sång växa fram. Inget märkvärdigt, fem strofer bara, men kvinnan som sjunger dem känner hur stegen går lättare för varje rad. Hon går söderut.

Det är noveller om begär och bekräftelse, om kultfilmen Aliens vid Piteälven, om att spela i det ganska hopplösa bandet Personligt Varumärke och om att gå rakt in i natten med sikte mot Glommersträsk.

I sin skönlitterära debut skriver Annika Norlin om en samling människor i rörelse, på skav mot tillvaron.