Jana sitter i Brors kök och dricker whisky. Eller rättare sagt, Bror dricker whisky och hon dricker te.  Han har gjort en brasa och hon försöker bortse från smutsen och röran i det som en gång var deras föräldrahem. Jana har efter många år återvänt till hembyn Smalånger.

Bror och Jana är födda med några minuters mellanrum och är lika till utseendet, rödlätta, fräkniga och magra med stripigt hår.

 Syskonen pratar om saker som har hänt. Vilka som har dött, vilka som har insjuknat. Om ripjakt i fjällen. Om en lyckad parning av grannens hund. Men de pratar inte om varför Emelie lämnat Bror, om förfallet i hans hem. Om Maria som hittats död bortanför sågen. Inte heller om det som de själva varit med om många år tidigare. Det som förstörde dem. Tragedin som följt dem genom livet … Ohyggliga minnen som de gör allt för att glömma.

Jana skurar och städar det förfallna illaluktande huset grundligt, kanske lyckas hon städa bort en del av ångesten. Både hans och hennes …

Bror behöver hjälp att komma på rätt köl igen, det är tydligt. Han är magrare än någonsin, lever på alkohol och cigaretter som det verkar.

Annars har inte mycket hänt i Smalånger, det mesta är som det alltid har varit. Det är inte mycket som har förändrats på de tjugofem år sedan Jana senast satte sin fot där.  

Vill hon bo där igen? Hon vet inte. Men söker ändå jobbet som hemsamarit vid äldreomsorgen i Smalångers kommun. Och får det. Hon far runt i byn och träffar på både okända gamlingar och andra hon känt en gång för länge sedan. Som mötet med den svårt sjuka Katarina. En gång hennes klasskamrat, nu dödligt sjuk. Efteråt gråter Jana hejdlöst.

Och så finns där John Brännström. Den harmynte konstnären med brännskadat ansikte vars kropp värmer henne under kalla nätter. Men också han har en smärtsam hemlighet …