Slavägaren har börjat kasta blickar efter Annis. Det verkar inte bekomma honom att han även är hennes far, efter våldtäkterna han utsatt hennes mamma för. Hon skyndar sig med sysslorna i stora huset, rädd att inte hinna undan. Modern blir ännu mer vaksam, men vad kan hon göra? Hon har lärt sin dotter allt hon kan, att samla växter och svampar – och att slåss. De börjar sova i gläntan i skogen som bara de känner till. En natt visar modern en bit av en elefantbete som har tillhört Annis mormor, hon som var en krigare innan hon fördes över havet på slavjägarnas skepp.

Så en dag står Georgiamannen på stigen och pekar på Annis mamma. Modern förstår direkt. Hon står helt stilla och har inte ögon för annat än sin dotter. Hennes händer stryker över Annis hår och något vasst sticker till i hårbotten – elefantbeten. Modern håller sin dotters ansikte och ser in i hennes ögon. ”Jag älskar dig, flickan min”, säger hon med tårarna rinnande.

Georgiamannen kommer fram och fattar tag i hennes arm. Skrik hörs från människorna runtomkring. Män med piskor skiljer de som ska säljas från de andra. De har kommit hit för att ta med sig sina varor på en marsch till New Orleans. ”Nej!” Annis sjunker ner på knä och klamrar sig fast vid sin mammas ben när hon släpas bort.

Några månader senare är det Annis tur. Hon binds ihop med andra kvinnor som ska säljas. Gråtande barn följer efter så långt de orkar. Annis blundar och tänker på sin mamma. Kommer de någonsin återse varandra? Så plötsligt ser Annis sin mormor, krigarkvinnan, framför sig. Hon tänker att det är ett tecken. Hon ska överleva – vart den skoningslösa färden än för henne …