”Ska ni på kryssningen?”, frågar en kvinna i ljusblå uniform och Jackie svarar ja med ett stor leende. ”Marie Jönsson och Jaqueline Åberg”, lägger hon till och undviker att se på sin mamma när hon säger sitt efternamn. Annars kommer mamma bara klaga på att Åberg påminner henne om ”den där kuslige, skallige pojken från barnböckerna”.

Jaquelines förnamn är valt med omsorg, så att hon redan från födseln skulle ha ett försprång i livet att uppnå elegans, skönhet och storhet. Något som tyvärr förstördes av det faktum att hennes efternamn var Jönsson. ”Byt namn så fort du blir myndig!” manade mamma alltid när pappa var utom hörhåll. Men då menade hon såklart inte att Jackie skulle gifta sig till ett annat hopplöst efternamn.

Eller med en hopplös man, tänker Jackie nu. En av anledningarna till den här kryssningen är faktiskt att få komma bort ifrån Greger. I tio år har de varit gifta och den senaste tiden har han blivit så irriterande att hon ständigt fantiserar om att krossa en tallrik på hans huvud. Det värsta är att han inte ens gjort något hemskt. ”Han slår dig inte och har ett bra jobb” som mamma säger. Två kriterier som kanske var väldigt viktiga på 50-talet, men som inte känns riktigt lika heta nu.

Anledning nummer två – och den viktigaste – är att hitta en gubbvän till mamma. Ända sedan hon blev änka har hon tagit för vana att ringa Jackie minst en gång om dagen. Alltid med lite långsökta anledningar som ”På Astrids dagis serverar de väl inte bara sådan där veganmat?” eller mer förbryllande som ”Regnet utanför låter konstigt”.

Dessutom ser Jackie fram emot en veckas lyx i solen! En förhoppning som snart grusas av bruna heltäckningsmattor, kallt rostbröd och toalettöversvämning. För att inte tala om medpassagerarna … Men kris är utveckling, som det så fint brukar heta, och det blir en semester som förändrar hennes liv.