När Livia skrivs ut från sjukhuset efter att ha vårdats för en hjärtinfarkt gör hon det med en känsla av att ingenting är som vanligt. Hon känner sig som en ny människa. Kanske inte till det yttre, men inombords är hon förändrad och hon är ödmjukt tacksam över att ha fått en andra chans i livet. Men tanken på vad det innebär och vad som väntar gör henne livrädd. I allt detta blir saknaden efter barnen bottenlös.

I sju år har hon funnit sig i att hennes tre barn inte vill ha någon kontakt. Inte ett ord. Inte en rad. Inte ett möte. Inte en dag har gått utan att hon tänkt på dem och undrat hur de har det. 

När hon trevande börjar närma sig dem river det upp sår från en tid som de alla försökt glömma. Ett äktenskap som kanske aldrig borde ingåtts, en uppväxt som kantats av tystnad och falska motiv. Alla har de minnen som präglat dem. Men har de samma bild av vad som hände i villan där de bodde?