Adalbert Hanzons prästbetyg ligger i en låda för viktiga papper, tillsammans med ett intyg med tre stämplar där det står att faster Gunhild är hans vårdnadshavare. Man kan också läsa att modern hette Claudine Colbert och att faderns namn var Hans Teodor Hansson.
Där står också att modern dog tre månader efter sonens födelse, och fadern sju år senare. Att fadern sköt sig står inte. Inte heller att det var den franskättade modern som insisterade på namnet Adalbert. Det finns ett foto av henne där hon står bredvid en cykel. Hon har mörkt lockigt hår och är rätt snygg. Adalbert har alltid tyckt att det var synd att hon dog.
Tack vara faster Gunhild klarar sig Adalbert ganska bra. I alla fall tills han träffar Andrea Altman. Hon är en märklig ung kvinna som älskar att simma och besöker stadens badhus flera gånger om dagen. Hon bär också på en stor sorg, har en psykiskt sjuk mamma och är trolovad med en kusin. Det senare är ett faktum som blir mer och mer problematiskt ju djupare Adalbert förälskar sig i Andrea. För det som till slut händer, och som mynnar ut i en dramatisk händelse vid en sjö, är inget annat än galenskap. Det är också ett mysterium som aldrig blir löst, inte ens av Adalbert själv, trots att han förmodas ha spelat huvudrollen där vid Rossvaggasjön.
Fyrtiotre år och ett fängelsestraff senare är Adalbert en överviktig och lätt alkoholiserad misantrop. Då gör det förflutna sig plötsligt påmint på det mest överraskande sätt. Livsandarna vaknar och Adalbert bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen hände nästan ett halvt sekel tidigare då en man dog och en kvinna försvann spårlöst.
Förtretligt nog är de enda som kan hjälpa honom hans småsinte granne samt en pratglad halvkusin som försöker få honom att börja gå med stavar. Men nöden har ingen lag ...