Marie, Marie! Det är hennes mor som ropar, med en egendomligt sprucken röst. Mari reser sig från gräset där hon suttit och stirrat på de lockande röda vinbären. De bär som hon varit på vippen att smaka. Mors röst räddar henne från tilltaget som säkert skulle inneburit en hurril. Men när hon kommer in i den lilla stugans kök är mor inte där, bara hennes bror Valdemar som övar bokstäver. Rösten kommer någon annan stans ifrån. Hon finner henne i trappan med Maries fem år äldre bror Kaj i famnen. Men det är någonting som är fel. Mor har fingrarna inne i Kajs mun och han är alldeles blå i ansiktet. Getingarna. De satans getingarna, väser hon. Bara någon minut senare har Marie funnit på råd. Den dagen räddar hon livet på sin bror. Något som hon ofta kommer att ångra.

När far väntas hem står Marie ute på vägen för att möta honom. Men det hon berättar om Kaj och getingen väcker bara ilska hos far. Odugling, kallar han honom. Så hon frågar istället vad det är far bär på. Det är ett paket, till mor visar det sig. Men Marie har aldrig varit med om att mor fått en gåva och hon vet att mor tycker att det är slöseri.

Efter maten, och sedan Kaj fått en rejäl örfil för att ha ställt till med besvär, händer det oerhörda. Far tar fram en tavla ur det inslagna paketet. Målningen med ett lantligt landskap heter Folkets skönhet. Den är så vacker att Marie förstummas. Solen, är det enda ord hon får fram. När bilden hänger på väggen känns det som om ett fönster öppnats i den mörka stugan.

Kanske är detta ett av Maries få verkligt lyckliga ögonblick? För henne, som växer upp invid havet på det lantliga Langeland på 1930-talet, i ett hem där barnen är många, slantarna få och våldet är vardag, är ljuspunkterna glesa. De kommer dock glimtvis in i hennes liv genom Otto – en elekrikerlärling från grannbyn med klara blå ögon. Tillsammans lyckas de ta sig till Köpenhamn där de tänker skapa en bättre framtid. Men mörkret från det fattiga, hårda livet följer med in i det nybyggda, renskrubbade folkhemmet – på både gott och ont …