Folk som sår i snö
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Redaktionens val
”Jag skrattar så jag frustar och gråter så det skvätter, om vartannat.” /Sophie
Vinnare av Årets bok 2023!
Máriddja vet att hennes man älskar att berätta att han fått historierna från sina föräldrar, som i sin tur fått dem från de som vandrat livets stigar före dem. När han börjar berätta om renskötaren för gossen lägger hon sig till rätta i mörkret, blundar och lyssnar hon också …
Mitt i den svartaste vargavintern får åttiofemåriga Máriddja sin dom. I ett rum med gräsliga akvareller på väggarna har hon konsekvent vägrat möta den kvinnliga läkarens blick.
”Och hur har du det hemma”, frågar doktorn med huvudet empatiskt på sned. ”Jag förstår att det här är svårt att ta in, Maria, om inte annat kan vi tillhandahålla samtalsstöd till din man.”
Mariddja blir så förskräckt att hon glömmer irritera sig på att läkaren ännu en gång kallat henne för Maria. När läkaren beskriver det som ett stort trauma att förlora sin andra hälft efter så många år förklarar hon att hennes man – faktiskt – tagit bort alla sina hundar själv. Och det är klart att han lipat när han trott att ingen sett, men sen har det inte dröjt länge innan han är som ny igen.
När Máriddja jämför sin egen bortgång i cancer med att avliva ett husdjur är läkaren nära att tappa all professionalitet. Hennes ögon blir tallriksstora och munnen bara gapar medan Máriddja raskt samlar ihop sina pinaler och tackar för sig.
Vid busshållplatsen gräver Máriddja fram sin ålderstigna mobil och kastar den i sopkorgen. Inte en kotte ska få veta något om detta. Allra minst maken, Biera. Den här skiten är bara mellan hennes skapare och Máriddja själv.
Men väl hemma hos Biera hittar Máriddja ändå någon att anförtro sig åt. Hon heter Siri och är växeltelefonist i den nya telefonmaskinapparat som gubben skaffat bakom hennes rygg.
Samtidigt har Kaj, som ganska nyligen förlorat sin mamma, och hans kärva sambo Mimmi, hittat ett perfekt nytt hem. Ett billigt, icke renoverat hus från sjuttiotalet, långt uppe i Norrbotten. Kanske är det här som Mimmi kommer våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? Kanske är det också här Kaj kan få svaret på den stora hemlighet hans egensinniga mamma tagit med sig i graven …?
Tina Harnesk
TINA HARNESK (född 1984) arbetar till vardags som biblioteksassistent och bor på ett berg utanför Arvidsjaur med sin man och barn. Hon är uppvuxen i Jokkmokk. Folk som sår i snö är hennes debut, som hyllas i media och älskas av läsarna. I en intervju berättar hon att hon mutades med en hundvalp för att skriva färdigt boken. Folk som sår i snö är också på god väg att göra internationell succé, den är såld till fjorton länder.
Redaktionens val
”Jag skrattar så jag frustar och gråter så det skvätter, om vartannat.” /Sophie
Vinnare av Årets bok 2023!
Máriddja vet att hennes man älskar att berätta att han fått historierna från sina föräldrar, som i sin tur fått dem från de som vandrat livets stigar före dem. När han börjar berätta om renskötaren för gossen lägger hon sig till rätta i mörkret, blundar och lyssnar hon också …
Mitt i den svartaste vargavintern får åttiofemåriga Máriddja sin dom. I ett rum med gräsliga akvareller på väggarna har hon konsekvent vägrat möta den kvinnliga läkarens blick.
”Och hur har du det hemma”, frågar doktorn med huvudet empatiskt på sned. ”Jag förstår att det här är svårt att ta in, Maria, om inte annat kan vi tillhandahålla samtalsstöd till din man.”
Mariddja blir så förskräckt att hon glömmer irritera sig på att läkaren ännu en gång kallat henne för Maria. När läkaren beskriver det som ett stort trauma att förlora sin andra hälft efter så många år förklarar hon att hennes man – faktiskt – tagit bort alla sina hundar själv. Och det är klart att han lipat när han trott att ingen sett, men sen har det inte dröjt länge innan han är som ny igen.
När Máriddja jämför sin egen bortgång i cancer med att avliva ett husdjur är läkaren nära att tappa all professionalitet. Hennes ögon blir tallriksstora och munnen bara gapar medan Máriddja raskt samlar ihop sina pinaler och tackar för sig.
Vid busshållplatsen gräver Máriddja fram sin ålderstigna mobil och kastar den i sopkorgen. Inte en kotte ska få veta något om detta. Allra minst maken, Biera. Den här skiten är bara mellan hennes skapare och Máriddja själv.
Men väl hemma hos Biera hittar Máriddja ändå någon att anförtro sig åt. Hon heter Siri och är växeltelefonist i den nya telefonmaskinapparat som gubben skaffat bakom hennes rygg.
Samtidigt har Kaj, som ganska nyligen förlorat sin mamma, och hans kärva sambo Mimmi, hittat ett perfekt nytt hem. Ett billigt, icke renoverat hus från sjuttiotalet, långt uppe i Norrbotten. Kanske är det här som Mimmi kommer våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? Kanske är det också här Kaj kan få svaret på den stora hemlighet hans egensinniga mamma tagit med sig i graven …?
