När Far är fem år, 1926, flyttar han med sina föräldrar – Domaren och Ellen – till Egypten. Domaren ska inträda i de så kallade blandade domstolarna där, och den lilla familjen bosätter sig först i Mansura, tills de efter ett par år flyttar vidare till Alexandria.

I den myllrande staden flyttar de in i en stor villa ute i Ramleh, ett nybyggt område som är avsett för diplomater, miljonärer och andra som kan betala, eller som det betalas för. Domaren anställer Khalid och Ismael.

Domarens ställning kräver ett stort mått av umgänge, det är tebjudningar, cocktailpartyn, artighetsvisiter, middagar, välgörenhetsbaler och privata fester i grannvillorna. Ellen får den ena klänningen efter den andra, uppsydd i parisiska modeller till löjligt låga priser, hos den lokale skräddaren. Det vackra unga paret anställer barnflickor, den ena efter den andra, och är borta flera kvällar i veckan.

Men plötsligt upphör sällskapslivet. Varför?  Ellen hänger undan klänningarna. Den lille sonen får sluta i engelska skolan i Alexandria. Nu ska han undervisas hemma, av sin mor. Det är då han börjar teckna utsikten från sitt rum. Ett tecknande som ska fortsätta hela livet.

Och lika plötsligt bestämmer Domaren att pojken behöver danas och härdas. På internatskola. Domaren kör den stora Essexen i vilken den lilla familjen färdas med båt till Italien och sedan från hotell till hotell genom hela Europa upp till Norge. Det är ett äventyr som dock får ett abrupt slut när pojken, på sin trettonde födelsedag, överges av Domaren och Ellen som tar Essexen tillbaka till Alexandria, medan en främmande chaufför lämnar av pojken hos rektorparet på internatskolan utanför Oslo.

Och ensamheten och övergivenheten ska upprepas. Nästa gång fraktas pojken till Génève. Den enda möjligheten till kontakt är via brev. Men det är Domaren som enväldigt bestämmer över postgången …