Psykologen Patrick är snygg, trevlig, social och omtänksam. Nina känner sig lyckligt lottad efter att ha träffat honom. När hon först hade sett Patrick på bussen hade det pirrat i hela kroppen. Attraktionen var ögonblicklig och de blev handlöst förälskade.

Och allt skulle vara underbart om det inte vore för Patricks relation med sin ensamstående mamma Greta. Han är hennes allt och hon ägnar all sin tid åt sonen. Greta vill ha honom för sig själv och betraktar Nina som en konkurrent. Inte blir det bättre av att Patrick aldrig tar Ninas parti när Greta ger sig på henne. Varför har inte Nina satt ner foten och sagt ifrån? Hon har försökt allt. Fogat sig. Försökt vara till lags.  Ansträngt sig för att vara den där trevliga flickvännen och översett med Gretas pikar. Men snart orkar hon inte hålla tyst längre ... Hon och Patrick börjar gräla som de aldrig gjort förr. Kommer han någonsin bli fri från sin mamma?

En dag tar Nina en av sina vanliga promenader upp till ett högt berg i närheten av hemmet. Mitt i stillheten knakar det i buskarna. Nina blir skrämd och vänder sig hastigt om. Första tanken är att det rör sig om ett djur. Hunden Dusty reser sig och morrar. Sekunder efter faller hon handlöst utför stupet …
När hon senare vaknar upp är hon både förlamad och stum.  Patrick och Greta säger att hon halkade över kanten, på den hala mossan. Men Nina vet att hon satt alldeles stilla, som hon gjort så många gånger förr och njutit av platsen. Minnena kommer tillbaka där hon sitter i sin rullstol, helt beroende av sin svärmor. Hon minns berget som stupade brant ner. Långt därnere lyste en grön glänta mellan löven. Det var säkert trettio meter till marken. Så hörde hon det, ljudet. Men nu hann inte Nina vända sig om förrän hon kände händerna. Och en hård knuff i ryggen.  Sedan föll hon. Och föll …

Finns en väg tillbaka? Inom Nina börjar tankarna på en gruvlig hämnd ta form …