”Alice! Alice!”

”Är det någon som har ringt efter ambulans?”

Alice hör rösterna omkring sig som i ett töcken. ”Var är jag?” hon vaknar upp, har ont i huvudet, känner sig förvirrad. Hon fryser, men hon är ju trots allt gravid, kanske därför hon känner sig lite konstig?

”Alice, hör du mig? Alice!?”

Alice öppnar ögonen, vrider på huvudet. Blinkar. Hon ligger på ett kallt plastgolv. Var är hon någonstans? Vad gör alla dessa rödblossiga, medelålders kvinnor runt henne? Svettiga är de också.

De berättar för henne att hon ramlat och tuppat av på gymmet mitt under ett step up pass.

Gym? Alice fattar ingenting, hon hatar ju att träna, vad gör hon då på ett gym? Och hon är ju gravid med sitt första barn, hon kanske svimmade på grund av det? Allt är så absurt, hon vet inte vad hon gör där och hon känner inte igen människorna som omger henne, förutom Jane då, men det är något konstigt med hennes utseende, hon kanske skulle behöva använda ögonkräm? Och visst beter hon sig lite märkligt?

Någon säger att hon kanske inte skulle högintensivträna om hon var gravid.

”Men jag tränar ju inte överhuvudtaget” säger Alice. ”Jag borde träna mer.”

”Du skulle inte kunna träna mer än du gör, om du än försökte …” säger Jane.

Alice fattar ingenting. Vad är det som händer? Och varför pratar alla om ”den stora dagen” som närmar sig och som de uppenbarligen fått inbjudan till?  Och varför har hon så konstiga kläder på sig? Ett gult linne? Det är sådant hon aldrig skulle sätta på sig.

Till slut kommer ambulansen och hon tas till sjukhuset för att undersökas, förvirringen och desorienteringen kanske beror på en hjärnskakning? Men minnet är och förblir borta. Hon kommer inte ens ihåg vad hon åt till middag dagen innan.

På sjukhuset ber Alice oroligt läkaren se efter att allt är som det ska. Hon möts av förvåning. hon är inte alls gravid, påstår hon. Däremot måste hon ha fått barn tidigare – hon har tydliga ärr efter ett kejsarsnitt på magen.  Långsamt inser Alice att något är fel. Hon som var övertygad om att året var 1998, att hon var en lycklig, gravid 29-åring som bodde med Nick i deras nyinköpta hus, ett renoveringsprojekt de förälskat sig i.

Istället får hon veta att året är 2008, att hon egentligen är 39 år gammal och har tre barn. Hon ligger dessutom i en sårig och uppslitande skilsmässa och är i konflikt med Nick om precis allting.

Alice inser att smällen mot huvudet har fått henne att glömma ett helt årtionde …

Och vem är den där Alice egentligen? Hon känner inte igen henne alls. Allt som tillhör henne känns obekant. Vackra klänningar, silkesunderkläder, märkesväskor, dyra smycken. Välmanikulerade naglar. Är det verkligen hon? Allt känns absurt. Frågorna hopar sig.

Varför är Nick så arg på henne? Hans iskyla skrämmer.

Hur kan hon inte känna igen sina egna barn?

Plötsligt minns hon en bukett rosa ballonger som flyger upp mot en grå himmel. Det är något sorligt över minnet, men hon kan inte komma på vad. Hon ser framför sig hur hon gråter, kvider högt. Vad betyder det?

Och varför är hennes syster Elisabet så kall mot henne? De som en gång stod varandra så nära?

Och vem är Dominique, en man som visar henne ett tydligt intresse?

Allt är som en mardröm, under dessa tio år hon uppenbarligen fått för sig att bli en välorganiserad, effektiv, självupptagen träningsfanatiker, hon har glidit ifrån sin älskade Nick, hon har förlorat närheten till sin syster och på något sätt tappat bort sig själv.

Alice måste hitta tillbaka till sina minnen, och till den hustru, dotter, vän och syster hon en gång var ... Hur ska det gå till?