Flickan kikar ut från bilens baksäte, ovårdad och med håret utsläppt. En stor hund ger ifrån sig några halvhjärtade skall innan den sätter sig på trappen, med blicken vänd mot mannen som kommer ut. Bakom honom skymtar en kvinna med samma mörka hår som flickans mamma.

Hon kommer äta er ur huset, säger flickans pappa, innan han sätter sig i bilen och kör i väg. Utan att säga hejdå. Hon ser honom försvinna och får en välbekant klump i magen.

Men huset är inte som hemma. Här är det rent och tyst, och finns tid att tänka. I kvinnans händer kan hon känna något som hon inte känt förut, och mannen lär henne springa som vinden över gårdens ängar.
Ändå finns det något mörkt under ytan. Vad är det för hemlighet fosterföräldrarna bär på?

Det är dagarna innan jul och kylan har den lilla staden i sitt grepp. Nere på kol- och vedgården lastar föreståndaren in nunnornas beställning och sätter sig bakom ratten. När han närmar sig klostret är allt tyst och stilla. Morgondimman svävar över de svarta järngrindarna och han fryser om händerna när han öppnar skjutregeln till kolskjulet.

Så fort han öppnat förnimmer han en närvaro, och i ficklampans sken ser hon nästan ut som ett spöke. Flickan måste ha legat där hela natten. Hennes hår är slarvigt klippt, som om en blind person gett sig på henne med saxen, och hon är barfota i kylan.

Herrejesus, säger han. Hon kan knappt stå på benen och yrar om ett barn.

Något vaknar inom mannen. Han kommer själv från enkla förhållanden och räddades av en persons godhet. Är det hans tur att hjälpa nu?