Berlin, 1961. ”Jag har bestämt mig” säger Hannelore. ”Det är inte lönt att du försöker övertala mig, jag står inte ut längre”. De bästa vännerna Grete och Hannelore bor i den sovjetiska sektorn och reser varje dag med tåget till universitetet i västra Berlin där de studerar – i samma stad men i ett annat land. De är som tusentals andra ”gränzgenger” som färdas mellan öst och väst varje dag. Situationen är bisarr. I deras ögon är Berlin fortfarande en enhet, men andra världskrigets vinnare har delat upp staden i fyra sektorer. Tre av dem tillhör väst. Den fjärde och största ligger i de östra delarna och styrs av det östtyska kommunistpartiet.

 ”Du måste följa med” fortsätter Hannelore. Men Grete kan inte förmå sig att lämna sin mamma. Inte nu när hon är sjuk. Inte efter allt mamma offrat för att hålla Grete vid liv under kriget och de fruktansvärda åren efteråt. Och dessutom finns det väl fortfarande tid att ta sig till väst, att fly?

Malmö Centralstation. ”Du har inte ångrat dig?” Carls far stänger av motorn i sin nyinköpta Mercedes Benz efter att ha kört från hemmet i Lund. Men båda vet att Carl måste få komma bort från allt som hänt. Carls farbror, en högt uppsatt tjänsteman på UD, har ordnat med praktikplats på den svenska legationen i Berlin. Han har även försett honom med telefonnummer till tre kvinnor som kan pigga upp tillvaron för en ensam och hjärtekrossad ung man i en främmande stad.

Carls första tid på legationen blir dyster och händelselös. Ingen där tycks veta vad han ska göra. Men snart ändras allt. Hans ende kvarvarande vän tar kontakt och sätter honom i förbindelse med en hemlig grupp vid ett universitet i Berlin. Nu förvandlas Carls stillsamma tillvaro till en livsfarlig balansgång i världshändelsernas centrum. Samtidigt börjar hans krossade hjärta bulta för någon annan än den som svek honom …