De dubbelt så bra

Någonstans i Sverige, 1918. Arvid har i hemlighet ristat in streck i bjälken ovanför bädden – streck som han ivrigt räknar så snart det börjar dagas. Han började rista dem när han såg en tidning från den tredje juni, för då visste han att det var exakt tolv dagar till dagen då han äntligen kan betraktas som vuxen, dagen då han fyller fjorton år.

Tillsammans med sin betydligt yngre syster, Elina, bor Arvid hos sin farbror Jan och hans familj. Trots att det var länge sedan far gav sig av vet Arvid att han inte har glömt honom. Snön yrde den där dagen när han vandrade norrut för att söka arbete åt dem båda. Då bodde Arvid fortfarande inne i värmen med den övriga familjen, men nu har ett bås i stallet försetts med en halmfylld madrass och några bilder på brädväggen och därmed blivit det faster och farbror kallar ett ”eget rum”.

När far äntligen kommer kan inte Arvid förmå sig att berätta hur han egentligen haft det och vad som ibland hänt i stallbåsets dunkel. Han vill varken grumla sin egen eller fars glädje över det väntande arbetet hos ett skogshuggarlag. När Arvid inser att de måste lämna Elina kvar grumlas hans glädje ändå.  Men far lovar att de ska komma tillbaka och hämta den lilla.

I en liten stad i de norrländska skogarna tackar sjuttonårige Ragnar ja till ett glas saft och en pratstund med kaptenen efter att han avslutat övningarna med sina mannar. Kaptenen berättar om oroligheter i Göteborg, om upprorsmakarna där och om att socialisterna vädrar morgonluft. När han sedan nämner Finland blir Ragnar stel av rädsla. Han har ju släkt där, de enda i familjen han känner samhörighet med. Nu väcks tankarna på att gå ut i kriget …

Arvid och Ragnar möts av en slump i en tid när nöden är stor och konflikterna mellan de som har, och de som inte har, arbete trappas upp. Det blir ett möte som förändrar allt för dem båda – på både gott och ont …