På sin trettonårsdag får Jojo för första gången hjälpa sin morfar, som han kallar Pop, att slakta en av getterna i skjulet på baksidan av huset. De båda går stillsamt tillväga för att inte orsaka tumult bland djuren medan Pop berättar om getterna och svarar på Jojos alla frågor.

Men under själva slakten inser den omtänksamme Pop att det bloddoftande skjulet inte är rätt plats för Jojo just nu och skickar iväg honom eftersom han tycker att det låter som om lillflickan har vaknat. Och Pop har förstås rätt i att Jojo behöver en paus. Pojken hinner knappt utanför dörren förrän hans mage vänds ut och in.

Lättad går Jojo tillbaka till huset där han bor med Pop, sin svårt sjuka mormor och tidvis med sin mamma Leonie. Men hans treåriga lillasyster Kayla har inte alls vaknat utan sover i godan ro på golvet. Han drar upp filten över hennes mage och lägger sig bredvid.

Kaylas lilla fot känns varm i hans hand medan han tänker tillbaka på sina egna första år. Den tid då han kallade Leonie för Mama. Då när allt var mer bra än dåligt, när hon gav honom skjuts på gungan som Pop hade hängt upp i ett av pekanträden eller när hon satt bredvid honom i soffan och strök honom över huvudet. Innan hon var borta nästan hela tiden. Innan elakheterna blev fler och fler. Innan Kayla föddes. Innan deras pappa Michael blev tagen av polisen och hamnade i det ökända fängelset Parchman i norra Mississippi.

Michaels vita familj har aldrig accepterat den afroamerikanska Leonie, som är mor till hans barn, därför har Michael, Leonie och barnen bott hos hennes föräldrar i södra Mississippi. Men när Michael nu ska släppas fri väcks plötsligt hoppet om en bättre framtid till liv. Leonie packar in både Jojo och lilla Kayla i bilen tillsammans med en väninna, som även hon har en vän där uppe i norr. Det blir en dramatisk resa, rakt mot avgrundens rand …