Efter en semestervecka som systrarna Barbro och Mona tillbringat på Mallorca blir Mona kvar med sin nyfunna kärlek, den omtänksamme och charmige restaurangägaren Albert. Hon är lyckligare än någonsin och skiljer sig gladeligen från sin urtråkige make Torbjörn. Hennes hem är numera ett gult stenhus utanför Alcudia, en trädgård med citronträd och kaktusar, en man hon älskar och en lekfull och kelig hund vid namn Buster. Varje dag badar hon i ett varmt hav och tar långa cykelturer på svindlande vackra vägar. Hennes tillvaro är perfekt, så långt ifrån hennes tidigare liv i en trist fyrarummare med utsikt över Sickla köpkvarter utanför Stockholm som det någonsin går. Hemma i Sverige har Barbro hittat tillbaka till sin Gustaf, men avundas samtidigt systerns lycka.

Men nu har Mona överraskat sig själv med att bjuda ner Barbro och Gustaf. Hur kunde hon komma något så idiotiskt?  Hon ångrar sig gruvligt …  Nu tvingas hon umgås med sin oresonliga, dominerande, nedlåtande, kyliga syster en hel vecka … Hur hade hon tänkt? Men kanske är det ändå nödvändigt att ses. Deras mamma, den mamma som dominerat deras liv (men inte nödvändigtvis på något bra sätt) är död, och nu måste de gemensamt planera hennes begravning. Det är bäddat för dispyter. Och det visar sig snart att Barbro har flera överraskningar på lut …

Samtidigt fortsätter Monas tidigare man Torbjörn att ringa, allt för att få hennes medlidande. Men Mona minns hur länge hon försökt att vara förstående och kärleksfull, men bara mötts av kyla och anklagelser. De hade grälat genom halva sitt äktenskap.

När hon måste återvända hem till moderns begravning tvingas hon möta Torbjörn igen och se tillbaka på sitt liv. Hur blev allt som det blev? Vad var det som en gång fick dem att dra dem till varandra, och varför gick de in i en så bedövande gemensam tristess? Finns några givna svar?