100 år med Lenni och Margot
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Tokhyllad, gripande feelgood-pärla – LÄS NU – innan filmen kommer!
Läs boken och gör det bums för det här är en berättelse du inte vill missa, säger Agneta Norrgård i P4 Västernorrland och fortsätter: En oförglömlig läsupplevelse för alla åldrar. Ja, 100 år med Lenni och Margot har fått så många hyllningar att alla inte får plats här. Och nu filmatiseras den i Hollywood!
Återvinningsvagnen står bredvid sköterskornas disk. Jacky, översköterskan med hår som en häger, är inte där. Vaktmästarens vagn brukar i vanliga fall inte intressera sjuttonåriga Lenni, som är patient på terminalvårdsavdelningen på Glasgows sjukhus, men nu är det plötsligt något som händer där. En annan patient, en gammal tant, hänger halvvägs ner i tunnan och rotar igenom innehållet med båda händerna, så att de små fötterna i lila tofflor knappt nuddar vid golvet.
När den gamla tanten verkar ha funnit det hon letar efter rätar hon på sig med det grå håret alldeles fluffigt av ansträngningen. Hon smyger ned ett kuvert i fickan på sin lila morgonrock i samma stund som en dörr öppnas och Jacky och vaktmästaren kommer ut.
Den gamla tanten möter Lennis blick. Och Lenni får en känsla av att hon inte vill bli påkommen med det hon just gjort, alltså ger Lenni ifrån sig ett gnyende läte som får både Jacky och vaktmästaren att fokusera på henne, medan den lilafärgade tanten kliver ned från tunnan bakom dem och inleder en extremt långsam flykt därifrån.
Livet är kort. Ingen vet det bättre än Lenni. När hon strax därpå går med i sjukhusets nystartade konstterapigrupp träffar hon den lilafärgade gamla tanten igen. Hon heter Margot och är en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.
I väntan på det oundvikliga bestämmer sig Margot och Lenni för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Och medan de målar berättar de. Först följer vi med Margot till 1940-talets Glasgow. Och strax därpå möter vi Lenni Pettersson när hon som sjuåring flyttar från Örebro till Glasgow, 2004.
Genom att dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och inser vilken gåva livet kan vara, även i den stund när det håller på att tas ifrån oss …
Marianne Cronin
Marianne Cronin, född 1990, studerade engelska och kreativt skrivande vid Lancaster University innan hon doktorerade i lingvistik på University of Birmingham. Nu ägnar hon större delen av sin tid åt skrivandet, oftast med sin nyligen införskaffade katt sovande under skrivbordet. Hennes debutroman 100 år med Lenni och Margot kommer att ges ut i ett stort antal länder över hela världen och en stor Hollywoodstudio håller just nu på att filmatisera den.
Tokhyllad, gripande feelgood-pärla – LÄS NU – innan filmen kommer!
Läs boken och gör det bums för det här är en berättelse du inte vill missa, säger Agneta Norrgård i P4 Västernorrland och fortsätter: En oförglömlig läsupplevelse för alla åldrar. Ja, 100 år med Lenni och Margot har fått så många hyllningar att alla inte får plats här. Och nu filmatiseras den i Hollywood!
Återvinningsvagnen står bredvid sköterskornas disk. Jacky, översköterskan med hår som en häger, är inte där. Vaktmästarens vagn brukar i vanliga fall inte intressera sjuttonåriga Lenni, som är patient på terminalvårdsavdelningen på Glasgows sjukhus, men nu är det plötsligt något som händer där. En annan patient, en gammal tant, hänger halvvägs ner i tunnan och rotar igenom innehållet med båda händerna, så att de små fötterna i lila tofflor knappt nuddar vid golvet.
När den gamla tanten verkar ha funnit det hon letar efter rätar hon på sig med det grå håret alldeles fluffigt av ansträngningen. Hon smyger ned ett kuvert i fickan på sin lila morgonrock i samma stund som en dörr öppnas och Jacky och vaktmästaren kommer ut.
Den gamla tanten möter Lennis blick. Och Lenni får en känsla av att hon inte vill bli påkommen med det hon just gjort, alltså ger Lenni ifrån sig ett gnyende läte som får både Jacky och vaktmästaren att fokusera på henne, medan den lilafärgade tanten kliver ned från tunnan bakom dem och inleder en extremt långsam flykt därifrån.
Livet är kort. Ingen vet det bättre än Lenni. När hon strax därpå går med i sjukhusets nystartade konstterapigrupp träffar hon den lilafärgade gamla tanten igen. Hon heter Margot och är en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.
I väntan på det oundvikliga bestämmer sig Margot och Lenni för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Och medan de målar berättar de. Först följer vi med Margot till 1940-talets Glasgow. Och strax därpå möter vi Lenni Pettersson när hon som sjuåring flyttar från Örebro till Glasgow, 2004.
Genom att dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och inser vilken gåva livet kan vara, även i den stund när det håller på att tas ifrån oss …
