I Småryd utanför Båstad står sommarvillan ännu kvar. Den som den ryske tsarens hovjuvelerare, Wilhelm Bolin, lät bygga 1903, och som blev en viktig samlingspunkt för släkten under de båda världskrigen.
Villan var, och är fortfarande, som ett gigantiskt arkiv över familjen Bolin. På den stora vinden låg länge en osorterad blandning av minnessaker, och i en sprängfylld sekretär i salongen fanns mängder av brev från vänner och släktingar bevarade, brev skrivna på ryska, svenska och framför allt på tyska. Där fanns också inbjudningskort, kondoleansbrev, lösa bilder, glasplåtar …
När familjen bestämde sig för att förvandla ett rum till bibliotek samlades allt på ett ställe. Regniga somrar satt Gunnar ofta och läste brev lite planlöst i en fåtölj. Men på nittiotalet blev han mer systematisk.
Juvelerarfamiljen och tiden i Ryssland fanns väl dokumenterad, men pappas barndom? Farmors flytt till Österrike och hennes giftermål? Pappans uppväxt? Varför visste han så lite om allt detta?
Så, äntligen, i slutet av nittiotalet, gjorde Gunnar ett fynd: en låda av gulnad papp, undanstoppad bland gamla hattaskar och kläder i ett överskåp. I lådan fanns det som intresserade honom mest. Brev från hans farmor, som gjorde att många luckor i familjens historia kunde fyllas i.
Nu fick han bland annat veta mer om hur det gick till när farmor Karin, uppvuxen i en överklassmiljö i Moskva, förälskade sig i en österrikisk socialist i 20-talets Wien. Vad som hände när hennes make Ernst fängslades av österrikiska fascister 1934. Och hur det påverkade sonen Gerhard – Gunnars far – att skickas bort för att bo och uppfostras av en nazianstruken farbror och sedan tvingas in i den tyska armén.
Med avstamp i breven tecknar Gunnar Bolin ett både personligt och fängslande porträtt av sin släkts kosmopolitiska historia under några decennier av nittonhundratalet.