Hon skriver om sitt liv som – läsare. Vad är det, frågar hon sig, som gör att jag kan sitta på en vacker strand och helt missa utsikten för att jag har näsan i en bok? Vad är det jag hela mitt liv har hoppats utvinna, övervinna, genom att läsa? Svaret varierar förstås med boken man läser, men lika mycket, vad det verkar, med läsaren själv: hennes ålder, livsläge, förståelsehorisont.

Gornick återvänder till böckerna som betytt mest för henne och följer sig själv som läsare genom åldrarna. Roas, gapar och minns med förbluffande klarhet vad hon en gång drogs till eller sökte, vad hon såg eller missade helt; hon vet att litteraturen är en spegel för läsaren och gör detta till sin självbiografiska metod. I den föränderliga blicken på verken hon läser på nytt framträder just en livshistoria – ett porträtt av en intellektuell som genom livet sökt passion, frihet, vänskap, ensamhet. Ett viktigt tema är en människas kluvenhet inför sig själv, som i Gornicks psykologiska förstå­else är någonting skadat och skadligt.

I Gornicks bibliotek finns Marguerite Duras och Natalia Ginzburg, D.H. Lawrence och Colette, Elizabeth Bowen och Doris Lessing, J.L. Carr och Pat Barker.