Visby, november 1944. Rut skyndar genom den muromgärdade lilla stadens smala gränder, småspringer ner mot hamnen medan hon drar lottakappan tätare om sig i den kraftiga vinden. Klockan är halv åtta på morgonen och S/S Hansa borde redan ha lagt till vid kajen. Men hur hon än spanar syns fartyget inte till.

Ruts polissysterkollega Svea ska komma som tillfällig förstärkning och dessutom ha med sig en låda som ska transporteras vidare till Ljugarn. Så lyder instruktionerna och mer än så känner inte Rut till. Och Svea känner antagligen inte heller till mer än just det hon behöver veta för att ta sig hit. Det är så det går till när man i hemlighet tjänstgör i en motståndscell. Ingen får reda på mer än sin egen uppgift.

Rut och Svea har inte setts sedan Svea åkte till Uppsala för att studera medicin, med specialtillstånd från deras gemensamma chef, Erik Rask, vid polisen i Stockholm. Samtidigt placerades Rut här i Visby, återigen under täckmantel, liksom vid de två tidigare tillfällena under året, men denna gång som lottakåristen Ingegerd.

Rut är på plats här i Visby eftersom det uppstått misstankar om att allt inte står rätt till i lottornas led när det gäller hanteringen av de finska krigsbarn som Sverige tar emot på Gotland. Flera små barn verkar ha försvunnit på vägen över Östersjön när de rest under ledning av svenska lottakårister. Och nyligen har dessutom en liten pojke hittats död på en gård. Vad är det som pågår?

Och medan Rut väntar på Svea kommer besked om en olycka till redaktionen där deras vän, Sorken, arbetar. En tragedi med fruktansvärda konsekvenser, som får många att ställa sig frågan om det verkligen var en olyckshändelse. Och samtidigt är dagarna räknade för deras goda vän, tillika motståndscellens ledare, den adliga Lussan Kagg. In i det sista strider hon mot krigstidens desinformation och propaganda …