Snuten med lyxskorna stänger celldörren bakom sig. En polis som vill prata ostört – det är ovanligt. Det betyder något.
”Du kommer få minst fem år bara på mängden amfetamin. Risken är stor att du får tio.” Ett leende kryper omkring i snutens tunna skägg. ”Men jag har ett förslag. Om du hjälper mig så hjälper jag dig.”
Det är uppenbart vad snuten vill att han ska göra. Högerhanden åker upp mot ansiktets ärrade hud, som alltid när han blir stressad.
Snuten viker ihop bilderna. ”Jag vill bara ha lite information. Om din bror, Teddy.”

Emelie har precis knäppt knapparna på sonen Lucas skjorta när telefonen ringer. Det är chefsåklagaren – och det kunde inte komma olägligare. Emelie är arbetsnarkoman och nästan aldrig ledig. Men idag är det Lucas första skoldag.
”Jag vet att du ansökt om ledigt halva dagen, men det här är en chans du inte får missa”, säger chefsåklagaren med myndig röst.
Några minuter senare ringer Emelie till Teddy. Han låter nyvaken, fast klockan är nio. Med tungt hjärta ber hon honom följa sonen till skolan.

Teddy är en isbjörn i Sahara. Ett lejon i Antarktis. Han håller på att svettas bort i sensommarvärmen som fyller klassrummet. Föräldrarna som står längs väggarna ser ut som om det här är den lyckligaste dagen i deras liv. Så sött. Så trygga vi i medelklassen känner oss i den här masspsykotiska miljön som ska tvinga in våra barn i beteendekorridoren. Men det här var ju en del av hans målbild. Teddy försöker sig på ett leende. Han är på toppen nu och dessutom pappa till världens finaste son. Snart ska han bygga sitt drömhus. Kanske till och med bli hederlig. Få lite lugn och ro.