Hur hamnade hon här? Cassi, som en gång döptes till Cathrin, sitter på trappan till sitt fallfärdiga torp i den värmländska skogen. Bredvid henne snarkar Maine, en blandrashund av okänd ålder som älskar att gosa men helst inte leker. Och som har en mage som gör att Cassi är tacksam över att de befinner sig utomhus när han undslipper sig en belåten suck och lägger huvudet i hennes knä.

Maine är det enda hon har med sig från sitt gamla liv. Han var också ett impulsköp, precis som torpet. Hon hittade honom av en slump via ett adoptionscentrum för hundar och kunde inte motstå den lätt skelögda blicken. Så plötsligt var hon hundägare. Där och då skrämde det henne, eftersom hon var van vid att planera allt till perfektion. Men livet rasade ändå. På grund av det stora sveket …

Cassi vill inte tänka på det. Precis som hon helst inte tänker på de senaste månaderna, då hon hyrde ett källarrum och bedövade kvällarna med lådvin. Vissa skulle nog kalla det för en depression. Cassi ser det mer som en konstruktiv flykt.

Och nu har hon flytt ännu längre bort. I samma veva som hon blev utsparkad från källarrummet, såg hon en annons för torpet. Cassi kan inget om hus, men hon har fått hjälp av en äldre man som heter Pavel. Han var bästa vän med den förra ägaren och verkar se det som ett hedersuppdrag att ta hand om huset. Till Cassis stora glädje trivs hon bra med Pavel. Han tar henne som hon är, vilket numera betyder oduschad och socialt inkompetent, och mellan dem har en tyst gemenskap vuxit fram.

Faktum är att Cassi faktiskt fått några udda vänner på byn – och en fiende. Allt beror på missförståndet som uppstod när hon flyttade in. Att hon skulle vara någon sorts självhjälpsguru. Fler och fler har sökt upp henne i förtroende, och nu är det för sent att avslöja lögnen.

Men kanske kan man hjälpa andra även om man själv är vilsen? Bara genom att lyssna och handla enligt hjärtat. Det visar sig snart att invånarna i Bäcken bär på såväl drömmar som hemligheter …