”Välkommen till Djursholm”. Au pairen Jodys nya värdmamma Sophie välkomnar henne med blicken fäst på fransarna i hennes jeansshorts. Jody betraktar fasaden där en balkong i sten löper längs med hela framsidan. Det ståtliga huset liknar inte något annat hon tidigare sett. Långt ifrån det smutsiga skjulet därhemma. Desperationen har drivit henne till Sverige från Filippinerna, och hon lever på hoppet om att en dag kunna återförenas med sin son.

Samtidigt står taxin nere vid vägen och väntar med taxametern i gång. Jody hade fått ett fast pris, men hennes samlade besparingar hade inte ens räckt till en tredjedel av resan. Snart förstår hon varför. Sophie betalar den dyra taxin med rodnande kinder. Hon hade sagt åt Jody att ta Taxi Stockholm, inte Taxi i Stockholm. Men hur skulle Jody kunnat veta skillnaden? En svettdroppe glider ner i ögat, hon har inte råd att förlora det här. Hon behöver desperat jobbet och pengarna. Fokusera på varför du gör det här. Tänk på Jasper. Ett år och en chans att tjäna ihop tillräckligt för att täcka advokatkostnaderna och få tillbaka sin son, det är hennes mål, det är allt hon ser fram emot. Men vägen dit är svår. Misstagen hon gör i början av vistelsen upprör värdfamiljen och självföraktet får henne att bita sig hårt i kinden. Minnena från skjulet därhemma gör sig ständigt påminda, även om hon gör vad kan för att förtränga dem.

Men det dröjer inte länge förrän en ny Jody tar plats i huset. Hon som kan spela spel och vågar ta risker. Hon som ser sprickorna i värdparets äktenskap. Hon som ser till att barnen blir alltmer fästa vid henne. Hon som ser till att saker och ting förändras.
Hon rör sig ljudlöst i värdfamiljens hem.

När Sophies och Kristoffers äktenskap så småningom förvandlas till en iskall mardröm, och föräldraskapet till ett nödvändigt ont, misstänker Sophie att familjens au pair har ett finger med i spelet. Eller är det bara som hon inbillar sig? Vem har de släppt in i sitt hem …?