I höst är Elisabet Nemert aktuell med Den glömda sagan. I sin krönika om den nya romanen skriver hon om vikten att våga vara sig själv, jämförelsens förbannelse, livets oväntade vändningar och varför det som först känns som en katastrof ibland kan bli början på något bättre.
Ett av mina favoritcitat myntades av den skandalomsusade artonhundratals författaren, Oscar Wilde, och det lyder som följer, Var dig själv alla andra är redan upptagna.
De bevingade orden var tydligen relevanta redan på artonhundratalet.
En av mina huvudkaraktärer i Den glömda sagan är, Lydia Shaw, en sjuttioårig fotograf och journalist som är något av en levande legend, hon talar i boken om Jämförelsens förbannelse som hon menar är en vår tids folksjukdomar.
Denna jämförelsens förbannelse som drabbar alltför många av oss och särskilt då den unga generationen, som i mångt och mycket lever sina liv på sociala medier.
Detta gissel som förleder oss att spegla våra egna liv i de många gånger förljugna och förskönade versionerna av andras liv, utseende, framgångar och förmögenheter.
Lydia berättar för sin brorsdotter kriminalinspektör, Paulina Ekstedt, om den period i sitt liv när hon själv grävde ner sig i jämförelsen träsk av avundsjuka, missunnsamhet och ältande av livets många orättvisor. Och när hon senare genom sitt arbete träffade många av dessa avundsvärda berömdheter och fått inse att det pris de tvingats betala för framgången ofta varit orimligt högt, omvärderade hon mycket i sitt eget liv.
I Den glömda sagan får vi följa Lydia och Paulina, två enastående kvinnor, genom både ljus, mörker och mystik och deras kamp mot våld, ondska och förtryck.
Båda blir skottskadade, Lydia i Nigeria och Paulina genom sitt arbete mot gängkriminaliteten i Stockholm. Paulina blir också på ett mycket förnedrande sätt lämnad av sin sambo och blir därmed även hemlös. Och när det känns som om hela hennes tillvaro har rasat samman, som om alla världens olyckor har drabbat just henne, hävdar hennes levnadskloka faster att det vi människor tror är det värsta som har kunnat drabba oss i många fall med tiden kommer visa sig vara det bästa som kunde hända oss. Lydia redogör för en mardrömslik händelse i sitt eget liv, en händelse som i förlängningen kom att innebära att hela hennes livsgärning bytte fokus. Något som i sin tur innebar att många barn runt om i världen räddades inte bara till livet utan också fick en möjlighet att realisera sina drömmar.
Även Paulina kommer så småningom att bli djupt tacksam för den smärtsamma separationen eftersom hon genom den lärt sig vikten av att stå upp för den hon innerst inne är och hur hon vill att en kärleksrelation ska vara. En annan värdefull lärdom hon fått med sig från sitt havererade förhållande är insikten om vad hon absolut inte vill ha.
Både Paulina och Lydia vågar sig efter viss tvekan än en gång ut på det minfält som kallas kärlek. Och apropå kärlek, låt mig citera en av nittonhundratalets största filosofer, Nalle Puh, som så väl lyckats fånga detta undflyende väsen.
Puh och Nasse är som vanligt ute och går i sjumilaskogen när Nasse ställer en fråga till sin lurvige vän. Puh, hur stavar man till kärlek? Och vår lilla kloka nalle svarar, Man stavar inte kärlek Nasse, man känner den.
Den glömda sagan utkommer 1 oktober 2026
Är du med i en bokcirkel? Den glömda sagan är utmärkt läsning till bokcirkeln. Klicka på bilden nedan för att komma till bokcirkelfrågor till boken som Elisabet Nemert har sammanställt.
Bokcirkelfrågor Den glömda sagan
LÄS OCKSÅ: