Glöm mig av Alex Schulman är Årets Bok 2017

Schulman

Först och främst: Grattis! Och den självklara frågan: vad kände du när du fick veta att Glöm mig hade vunnit Årets Bok
- Jag satt i bilen på centralbron när min förläggare ringde. Det är väl dumt att säga att jag skrek rakt ut, för jag har inte höjt rösten sedan 1997, men jag ropade högt och glatt: ”YES!” Jag blev mycket glad. 

Boken har ju ända sedan den kom ut fått mycket publicitet och ett positivt mottagande. Anade du att den också skulle bli framröstad till Årets Bok?
- Nej, för det är ett klurigt pris. Först väljer ju en expertpanel ut ett antal titlar som nomineras och sedan är det upp till svenska folket. Så boken som vinner Årets bok måste vara gillad av både den kulturella eliten och av folket. Därför är detta ett så fint pris att få. Att bli framröstad av läsarna är alltid störst. 

Glöm mig har väckt starka känslor hos många läsare. Många vittnar om att de känner igen sig i din situation och uppväxt. Kanske att många läsare även känner sig hjälpta av att läsa boken och att du på ett sätt satt ord på deras upplevelser och känslor. Var det ett av syftena med att skriva den – att hjälpa andra. Eller var det framför allt ett sätt för dig själv att bearbeta det som varit?
- Det var både och. Jag märker att boken har varit och är terapeutisk för mig. Jag är ju på ett sätt fortfarande medberoende, även om mamma är död. Mitt enda sätt att komma  ut ur det är att göra det som varit förbjudit i 30 år – att prata om det. Men framför allt skriver jag ju boken för att jag vet att botten i mig också är botten i andra. Det är väl det som är poängen med all konst.

Kan du trots allt se någon positivt med det du och dina bröder gått igenom med er mamma? Är det som man säger, att inget ont som inte för något gott med sig?
- Både jag och mina bröder har utvecklat ett oerhört sinne för konflikter i rum, vi har en radar som är rent otrolig. Jag kan förutspå ett bråk fem minuter innan det äger rum. Jag lyssnar på samtal mellan andra och ser vartåt det barkar innan de gör det. Det är som Bobby Fischer, när han spelade schack. Vi såg ett bräde i tv-rutan, men han såg ett annat, 23 drag framåt. Så är det med mig och konflikter, jag upplever den i förtid. Det kan man ju kalla någon form av superkraft, som ibland kan vara bra att ha.

Nu har det ju gått en tid sedan du skrev boken. Känner du att du fått en distans till din historia? Hur ser du på det nu?
Nej, märkligt nog. Jag kan fortfarande inte återge delar av boken. Jag kan fortfarande inte återvända ens till att läsa igenom delar av vad jag skrivit. Undrar om det någonsin kommer gå över.  

Du och Sigge Eklund har ju precis släppt er andra bok – Rum. Vill du berätta lite kort om den?
Den tar vid där ”TID” slutar. Men den är mer lättsam. Tid var ju en essay-samling. RUM är en lite mer flyfotad sak.

Och det egna författarskapet, har du redan nu några idéer och tankar för en ny bok?

Ja. Jag sitter med en explosiv idé. Men hart ännu inte börjat. Och har lärt mig att inte prata om sånt, förrän man faktiskt gör det, skriver. 

Slutligen: Vilken bok ser du mest fram emot att läsa i höst och vilken bok vill du rekommendera till andra att läsa?
- Jag har just beställt Kristofer Ahlströms ”Hjärtat är bara en muskel”. Den ser jag verklige fram emot. När det gäller allmänna rekommendationer så säger jag till dig det jag säger till alla, alltid: Har man inte läst 100 år av ensamhet, så ska man vara glad. Att man har kvar det i livet. Då vill jag säga: grattis.