Gånglåt, Elin Olofsson
  • "Stark roman om människors svagare sidor. ... Elin Olofsson dyrkar upp människor med humor." DN
  • ”Tonsäkert och berörande skriver Elin Olofsson om kärlek som surnar, fastnar halvvägs och gör hjärtat lika delar ömtåligt och hårt. Hennes tredje roman är den hittills bästa. MMMM." M-Magasin
  • ”Hon har perfekt gehör när det gäller att skildra sårbara syskonrelationer (…) Långsamt och obevekligt byggs ett drama upp vars slut bevittnas av släktingar och grannar." Ingalill Mosander, Aftonbladet
  • ”Att Elin Olofsson är en landskapstecknare av rang befästs i romanen." Västerbottens-Kuriren
  • ”Elin Olofsson förtrollar med igenkänning. Hon fångar lystet varje skiftande stämningsläge." Arbetarbladet
  • ”Elin Olofsson försvarar sin plats i de stora berättarnas sällskap.” Länstidningen
  • ”Till Elin Olofssons många goda egenskaper som författare hör hennes förmåga att skildra kvinnor utan idealisering eller försköning.” Hallands Nyheter
  • ”Det handlar om något så fundamentalt som att orka se tillbaka, även om det gör ont.” Östersunds-Posten
  • Systrarna har tampats hela livet. En stannade kvar på bygden, en blev firad stjärna.
  • Hon återvänder till släktgården i Jämtland och allt ställs på sin spets …
  • Av författaren till hyllade Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön!
  • Antal sidor 286 (E-bok)
  • Antal sidor 286 (Inbunden)
  • Art.nr 23226 (Inbunden)
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2016
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2016
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • ISBN 9789146230502
  • ISBN 9789146230496
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016
Gånglåt, Elin Olofsson

Gånglåt

239 kr 169 kr
  • "Stark roman om människors svagare sidor. ... Elin Olofsson dyrkar upp människor med humor." DN
  • ”Tonsäkert och berörande skriver Elin Olofsson om kärlek som surnar, fastnar halvvägs och gör hjärtat lika delar ömtåligt och hårt. Hennes tredje roman är den hittills bästa. MMMM." M-Magasin
  • ”Hon har perfekt gehör när det gäller att skildra sårbara syskonrelationer (…) Långsamt och obevekligt byggs ett drama upp vars slut bevittnas av släktingar och grannar." Ingalill Mosander, Aftonbladet
  • ”Att Elin Olofsson är en landskapstecknare av rang befästs i romanen." Västerbottens-Kuriren
  • ”Elin Olofsson förtrollar med igenkänning. Hon fångar lystet varje skiftande stämningsläge." Arbetarbladet
  • ”Elin Olofsson försvarar sin plats i de stora berättarnas sällskap.” Länstidningen
  • ”Till Elin Olofssons många goda egenskaper som författare hör hennes förmåga att skildra kvinnor utan idealisering eller försköning.” Hallands Nyheter
  • ”Det handlar om något så fundamentalt som att orka se tillbaka, även om det gör ont.” Östersunds-Posten
  • Systrarna har tampats hela livet. En stannade kvar på bygden, en blev firad stjärna.
  • Hon återvänder till släktgården i Jämtland och allt ställs på sin spets …
  • Av författaren till hyllade Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön!

Elin Olofsson: en av våra nya stora svenska berättare!

Gun-Britt var den som blev kvar hemma på släktgården i jämtländska Gärningsberg medan systern Sonia åkte till Stockholm och blev sångerska och berömd stjärna. Nu är det dags att skaka fram minnena, till den självbiografi hon förväntas skriva denna sommar. Många är nyfikna på Salida och hennes uppväxt i Gärningsberg, kanske kan de få läsa om några skandaler också, det fanns en del, hon har förbrukat en ansenlig mängd, både män och sprit, under åren som gått …

Men för att kunna skriva är det nödvändigt för Salida att återvända till hembyn, till sjön, skolan, den gamla affären, till gården vid skogsbrynet nedanför berget. Kanske kan den tre år äldre systern Gun-Britt, kallad Gunning, hjälpa henne att minnas? Och i kartongerna på vinden i ett av husen på gården finns många skatter bevarade, gamla scenkläder, guldskivor och klippböcker …

Gun-Britts dotter Jenny har också kommit till Gärningsberg denna sommar för att hjälpa till med boken, hon är en duktig fotograf och ser fram emot att få tillbringa lite tid med sin berömda moster, så olik hennes kantiga och argsinta mamma.

Med sig på resan till hembygden har Salida sin långe, snygge och ljuslockige assistent Harpan, van att med sitt goda humör pigga upp omgivningen. Han inser väldigt snart efter ankomsten till gården att han kommer att få användning för sina förmågor och agera välbehövlig stötdämpare mellan de båda systrarna …

Den ständigt upptagna Gun-Britt har fullt upp på gården. Inte bara måste hon ta hand om handelsboden i mormoderns gamla trädgårdsskjul, de många förberedelserna inför öppnandet av serveringen, loppisen och uthyrningssugorna tar all hennes tid. Hur ska hon hinna? Måste förbereda midsommarmaten också. Det väntas storbesök, inte ens Sonia vet att hennes son Joakim kommer med sin familj, den son hon försummat under hela hans uppväxt. Skammen har hon lämnat bakom sig, men kontakten dem emellan har aldrig varit bra. Men kanske är det inte för sent?

Harpan får användning för sitt goda humör denna sommar när allt ställs på sin spets, gamla och nya hemligheter kommer i dagern, känslorna svallar, tidigare oförätter väcks till liv, passionen glöder och ingenting blir som man trott …

Läs mer

Är den här boken något för mig?

  • Antal sidor 286 (E-bok)
  • Antal sidor 286 (Inbunden)
  • Art.nr 23226 (Inbunden)
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2016
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2016
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • ISBN 9789146230502
  • ISBN 9789146230496
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016

Släkten samlas till kalas i midsommartid ...

Läs ett utdrag ur Gånglåt!

Allt man skurit upp. Allt man planerat för och letat reda på recepten
till och burit hem i uttöjda plastpåsar, allt man kokat eller stekt
eller lagt in och vakat över i kylskåpet och skafferiet, hur fort är
inte allt det över?
Men alla såg mätta ut när de lutade sig tillbaka i stolarna, tänkte
Gun-Britt.
Och ändå.
Man hann inte mer än vara nöjd över att köttet inte var torrt eller
att alla vuxna tog av sillsorterna så var allting förbi, tuggat och
svalt och alla servetterna var fläckade och kastade på tallrikarna.
Det var bara hon som inte hunnit äta än. Märkte någon det? Att
hon inte suttit en sekund, bara sprungit, skickat, hällt, öst upp och
hämtat mer?
Gun-Britt satte sig på kortänden. Där var det tomt. I andra änden
satt Emelie och mågen, de kallade honom så men han hette
Krister, och försökte mata sina barn. Nancybeth hade fått barnbarn
i alla fall, det var det enda Gun-Britt kunde vara avundsjuk på
när det gällde henne. Fast Nans verkade inte så intresserad av dem
just nu. Hon hade säckat ihop mitt emot Jenny och Sara och satt
där utan att säga något. Jenny var också tyst, tittade åt sidan hela
tiden som om Sara sa något, men det gjorde hon inte.
Lite för vass i smaken, tänkte Gun-Britt när hon stoppade en bit
senapssill i munnen.

Så tittade hon på Harpan och Ante som satt intill varandra en
bit bort och skrattade åt något. Hon hade inte sett Ante skratta
på länge när hon tänkte efter. Inte på hela långa vintern, inte i
vår. Han hade fått något stukat över sig sedan han förlorade jobbet
på åkeriet.
Viola satt mitt emot Harpan och Ante och följde deras samtal
med blanka ögon även om hon nog inte hörde vad någon av dem sa.
Det hade gått så fort sista tiden, hon hade åldrats på riktigt, blivit
en gamling, och var inte längre den tjurskalle hon varit.
Sedan tittade Gun-Britt på Salida.
Jo, det var Salida som satt där och höll hov.
Inte Sonia och absolut inte Sonja med j, som hon hetat från
början. Det var inte tjusigt nog med ett j som hängde ner från ens
namn förstås, för hon hade gjort sig av med det så fort hon varit till
studion i Stockholm och spelat in den första singeln. Salida kom
mycket senare, dök upp från ingenstans men tryckte sig in mellan
Sonia och Sallström och ingen sa något särskilt om det.
Sonia lyfte slingor av sitt långa hår och lade det bak på ryggen.
Man borde inte ha sådant hår när man var så gammal och inte försöka
bleka det som hon gjorde. Det var bara fåfängt och tillgjort,
tänkte Gun-Britt.
Både arkitekten och Sture verkade lyssna uppmärksamt på Sonia.
På håll och intill hennes röda klänning såg Sture ut som en
murken stubbe.
Gun-Britt visste att hon gjorde det själv också.
Sture och hon hade blivit som långstubbarna man sparade på
hyggena för att praktfulla fåglar skulle ha någonstans att slå sig
ner. Var det inte det alla tänkte när de såg dem tillsammans? De
var två som rotat sig

här, två som skulle bli kvar tills de ruttnade
och blev jord igen.
Sture hade fått eksem vid kragen dessutom. 

Fler böcker av samma författare

Julpriser