Ekarvet

Förvåning, nyfikenhet, tveksamhet. Känslorna virvlar runt inom Iris Bure när hon läser kallelsen till bouppteckningen. Det är Erna, hennes lärarinna på mellanstadiet, som skrivit in henne i sitt testamente. Varför?

En vecka senare sitter Iris i bilen på väg mot bouppteckningen i Linköping och funderar på Erna. Hon var närmare hundra år när hon gick bort. Kanske ville hon inte att hennes tillgångar skulle gå till allmänna arvsfonden? Men hade hon inte någon avlägsen släkt? Hon var väl gift? Iris minns plötsligt hur skvallret gick i Sturefors när Erna fick ihop det med den nye läraren Frans, som var så mycket yngre.

Iris förvåning blir inte mindre när hon slår sig ner framför bouppteckningskvinnan tillsammans med fyra klasskamrater från mellanstadiet. ”Ni fem äger enligt testamentet lika delar i dödsboet efter Erna Ekberg.” Orden känns högtidliga. Iris, Micke, Åsa, Malin och Vidde – fem medelålders, sinsemellan mycket olika personer, är de utvalda.

”Det är ni som ska dela på allt. Utöver huset finns det också en hel del andra tillgångar. Det är ingen dålig present hon ger er, ni måste verkligen ha betytt något särskilt. Men det finns ett villkor.”

För att få tillgång till arvet måste de alla fem tillbringa fyra dygn i Ernas och Frans enorma hus Bjerkåkra, vackert beläget bland ekarna intill slottet Bjärka-Säby. Under dessa dagar ska de också reda ut ett problem. Till sin hjälp har de fått varsitt kuvert med personligt innehåll.

Medan höstregnet öser ner och vindarna viner dras Iris och de andra in i ett mysterium som inte tycks ha några gränser. I det stora huset dyker föremål upp och försvinner alltmedan det förflutnas hemligheter avslöjas. Kan de forna klasskamraterna lita på varandra? Hur mycket vet vi egentligen om de som följt och präglat oss under uppväxten?