Över ”pinnakåkarna” i Malmö, en klunga rödmålade fattigbaracker nära Östra kyrkogården, som i folkmun kallades Hollywood, vilade en doft av bruna bönor, soppor på kål och ärtor, blodkorv, kokt torsk, stekt fläsk eller stekt sill och rårakor som sköljdes ned med brännvin och pilsner. Bostäderna hade byggts upp som nödbostäder under första världskriget och hit kom de fattigaste familjerna, de som var att vana att vända på varenda krona och att alltsomoftast handla på krita i kvarterets speceriaffär. Det skreks och gormades, skvallrades, skrattades, bråkades och kämpades i husen där allt hördes genom de florstunna väggarna. De hade inget varmvatten och inga badkar. Maten lagades på gasspisar och skittunnorna stod på gården. En av de boende i nödbostäderna var familjen Lilja: Karin, den hårt slitande modern till sex oregerliga och lynniga söner, och den storväxte och hårde Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Den strävsamma Karin slet hårt. Om eftermiddagarna städade hon i en skola och på lördagarna hemma hos en välbärgad familj på en av de finaste adresserna i Malmö. Hon tog hand om barnen och hemmet så gott hon kunde och försökte hålla dem hela och rena, även om det inte alltid var så lätt.  Framför allt med en man som ofta vinglade hem sent om nätterna, redlöst berusad, skrikandes och domderandes. Brännvinsflaskan var aldrig långt borta, han gömde den på ett säkert ställe i pannrummet … Grym och elak var han också. Många gånger han hade hotat och slagit både hustrun och sönerna, tvillingarna Simon och Axel, Pontus, Sixten, Hector och minstingen Viktor. Det var som om han njöt av att plåga dem. Men trots att han var en riktig tyrann, oberäknelig och nyckfull, valde Karin att stanna kvar hos honom, att hålla ihop familjen för barnens skull.  Bara hon såg till att maten stod på bordet när maken kom hem om kvällen, bara hon skötte städningen och skötseln av barnen och stillade hans begär om nätterna så … I hemmet bråkades det ständigt. Aldrig kunde pojkarna hålla sams, inte heller i skolan där de beryktade bröderna Lilja inte lyckades särskilt bra. En av dem gick i hjälpklass. Den lugnaste av dem, den stammande Hector, var ständigt rädd för fadern. Då det kunde ta flera minuter att fullborda en mening tärde det hårt på faderns tålamod. En dag, när han var 11 år gammal, tog den desperate och förtvivlade Hector faderns rakblad och stympade sig själv för livet. Gärningen svetsade samman bröderna och gav dem på något sätt mod att för första gången våga stå upp tillsammans mot fadern, det hade aldrig hänt förut. Men en dag skulle lite värme och glädje komma in i hemmet, i form av en liten flicka. Kristina var sju veckor gammal när hon kom till familjen Lilja. Visserligen hade de redan alltför många munnar att mätta i den trånga lägenheten, men för en gångs skull hade Karin låtit hjärtat bestämma. Hon hade alltid längtat efter en dotter, och nu hade hon fått en. Kristina var en riktig glädjespridare och fann sig väl tillrätta med sina bröder. Men varifrån hon kom och varför hon som en nåd hamnat hos familjen Lilja var modern Karins alldeles egna hemlighet … Sedan den dagen förändrades livet för familjen Lilja, för alltid. Och den starka och modiga  Kristina skulle låta tala om sig ...
Återställ